I perioder så hamnar frågan om psykisk (o)hälsa högt upp på löpsedlar och även på politikens agendor. En metod för att arbeta med rehabilitering av personer med psykisk ohälsa är Kultur på Recept, en kravlös lågtröskelverksamhet där deltagarna får undersöka och utveckla sin egen kreativitet utan press. En chans att i en trygg miljö få tänka på något annat och få nya perspektiv på sin tillvaro med hjälp av kulturaktiviteter. Jag har haft förmånen att arbeta som projektledare för Kultur på Recept i de tre kommunerna Eslöv, Höör och Hörby under tre år och vill med denna text ge en liten inblick i hur arbetet kan se ut.
Solen strålar in genom fönstret i den lilla lokalen på hörnet. Jag måste dra ner persiennerna för att vi ska slippa kisa. Av erfarenhet vet jag att några av deltagarna har lätt att få huvudvärk och det skarpa ljuset kommer inte att underlätta. Kaffet är färdigt och jag har ställt fram te, mjölk, socker och kakor. Utanför dörren har de grävt upp hela gatan ännu en gång. Jag undrar om de glömde bort att lägga ner några ledningar förra året eller om de bara tycker att det är speciellt kul att gräva just här. I vilket fall som helst så är asfalten borta utanför entrén och det är mjuk sand och grus. Jag tänker att jag måste ha koll på om deltagaren med rollator behöver hjälp att komma in.
Om en liten stund kommer deltagarna till lokalen och jag hoppas att jag inte har glömt något. Det är avslutningsträff för denna grupp som nu har gått igenom programmet i Kultur på Recept. I sex veckor har de vid två tillfällen i veckan fått prova på olika konst och kulturaktiviteter.
Avslutningsträff
Vi har tillsammans haft workshops i bland annat keramik, sång, drama, dans och en högläsningsmetod som heter Shared Reading Dessutom har de fått lära sig en metod som heter Att uppleva konst där det inte handlar om att förstå konsten. Det handlar om din upplevelse och känsla i mötet med konstverket. Jag har engagerat aktivitetsledare från kommunernas bibliotek och kulturskolor, danskompaniet Memory Wax, Konstfrämjandet Skåne och några fristående kulturaktörer samt samarbetat med ABF när det gäller lokaler.
En efter en kommer deltagarna in i lokalen tills alla utom en är på plats. Då plingar det till i min telefon: - Jag försov mig. På väg nu. Förlåt! Jag svarar – Ingen stress, vi väntar in dig. Jag lägger till en leende emoji för att försäkra henne om att det är ok och att jag inte skuldbelägger henne, jag vill inte öka på stresspåslaget ännu mer.
De som är på plats har börjat ta för sig av det framdukade fikat och tar plats runt bordet. Just fikat upplever jag är en viktig ingrediens för att skapa en trygg och välkomnande atmosfär. Det kan vara en trygghet att känna doften från den varma koppen i din hand när du är i ett helt nytt sammanhang. Jag berättar för gruppen att vi väntar in den sista deltagaren som är på väg. Under tiden tar jag själv en kopp kaffe och registrerar närvaron som jag behöver för statistiken till nästa rapport. De övriga runt bordet samtalar, det surrar och skrattas och jag konstaterar hur stor skillnaden är mot första gången vi sågs.
Idag ska vi ha en muntlig och skriftlig utvärdering av insatsen. Första gången vi sågs fick alla fylla i ett självskattningsformulär där de skattade sitt psykiska mående under de senaste två veckorna. Idag är det dags att fylla i den igen för att jag ska kunna se om det skett någon förändring. Det är en enkel blankett med sju frågeställningar där du ska sätta ett kryss i den ruta du tycker motsvarar din nuvarande status. Det är helt anonymt och statistiken jag fått från dessa formulär visar en tydlig ökning av det självskattade psykiska måendet på gruppnivå efter genomförd insats. Det var ju det resultatet jag hela tiden hoppats och trott på att få, men det är skönt att få se det sammanställt i ett diagram. Ett bevis på att kulturaktiviteter är en bra insats i rehabilitering av personer med psykisk ohälsa. Kanske till och med en indikation på att endast medicinering inte alltid är bäst för alla patienter?
Utvärdering
Jag vill veta hur gruppen har upplevt deltagandet i Kultur på Recept. Jag brukar se till att vi samtalar i rundor, alltså att var och en får svara i lugn och ro utan att bli avbruten innan det är nästa persons tur att svara.
Min första fråga är vad som har varit bra med att delta i Kultur på Recept?
‒ Att ha någonstans att gå och människor ler mot en. Jag hade tappat mitt sociala självförtroende, svarar den första deltagaren och jag skriver ner citatet. Det kommer jag att kunna använda i min slutrapport, tänker jag. Det sociala är en mycket viktig komponent i insatsen. Många av deltagarna har inte varit ute i sociala sammanhang på länge och behöver liksom lära sig sociala koder och samspel på nytt. Det är därför väldigt vanligt att de är stressade och nervösa första gången vi ses.
‒ Första gången på länge som jag blivit bemött som jag är, säger nästa person. Det är fint att höra men också lite sorgligt hinner jag tänka innan hon fortsätter:
‒ Att man inte är ensam, att det finns folk som ville förstå.
Jag har jobbat ganska mycket med gruppdynamiken genom att ha ett kravlöst bemötande. Kultur på Recept är vad som brukar kallas en lågtröskelverksamhet. Det innebär att det ska vara låga krav på deltagande och det gäller på flera plan, såväl geografiskt, socialt och framför allt när det gäller prestation. Det kan vara svårt att släppa på sina egna prestationskrav, vi är ofta uppväxta med att det vi gör ska bli bra och fint. I denna verksamhet är det i stället processen som är i fokus, att våga testa något nytt och det är inte resultatet som är det viktiga.
‒ Jag har fått nya perspektiv på den kreativitet jag redan hade inom mig, säger en annan av deltagarna.
Aktiviteterna fungerar ofta som avledning från vardagliga grubblerier och kan så ett frö till att våga börja med något nytt i sitt liv, en ny hobby eller att börja gå till museer eller gallerier.
‒ Nu förstår jag hur sjuk jag verkligen är, säger en fjärde deltagare som reflekterar över att det har varit ansträngande att delta, till och med i en så kravlös insats som Kultur på Recept. Det är så klart en jobbig insikt men jag tänker att den också är viktig för att personen själv ska förstå vad nästa steg kan vara. Kanske var det för tidigt att delta i sociala aktiviteter två gånger i veckan?
De andra runt bordet kommer också med sina synpunkter innan det är dags att runda av. Jag önskar alla lycka till på sin fortsatta rehabiliteringsresa och hoppas att det ska gå bra för dem. En efter en lämnar de lokalen och till slut är jag ensam kvar och börjar ta hand om disken och torka av borden. Solen har nu gått i moln och jag drar upp persiennerna igen. Jag låser dörren efter mig och börjar tänka på nästa grupp som ska starta i grannkommunen nästa vecka. Det är alltid spännande att få träffa nya människor och jag hoppas att de kommer att bli lika nöjda som de som precis lämnat lokalen.
Avslutningsvis
Att se människor växa, få en gnutta mer självkänsla och att få uppleva glädjen i att få tillhöra ett socialt sammanhang, kanske för första gången på mycket länge, det är vad jag bär med mig efter att ha drivit insatsen Kultur på Recept i Mittskåne. Att dessutom få se den där gnistan tändas i ögonen när vi arbetar med något kreativt, när samtalet och lerklumpen i handen får deltagaren att för en stund glömma smärtan, ångesten, blanketten från Försäkringskassan eller vad det nu kan vara som oroar just denna dag.
Projektledare för Kultur på Recept i Mittskåne 2023 - 2025
Copyright © Alla rättigheter förbehållna
